torsdag 7 mars 2013

Isläget i viken

Helgen 2-3 mars åkte vi ut för att ha en mysig familjehelg på landet. Vädret var väl inget vidare, fruktansvärt blåsigt, kallt och glashalt på vägarna. Med livet som insats tog jag mig ner till viken med kameran och tog lite bilder.











Udden utan mast



onsdag 27 februari 2013

Här faller skärgårdens högsta landmärke


Text och bild: Per Göthlin
Texten införd i Båtnytt nr 3/2013

Stockholm Radios 80 meter höga sändarmast, som väglett båtfolket sedan 1937, gör sin svanesång. Runmarö i bakgrunden.



 






Mastfoten. 80 meter högt galvat järnskelett avslutas nertill med en liten kula som står i en handske, ovanpå en piedestal i porslin. Mycket tryck på liten yta!


Likt frihetsgudinnan i New York, avslutades toppen med en vacker krans. 


Få stag och enkla vantskruvar höll masten på plats. Att den stått emot tidens tand berodde på överdimensionerat gods och gårdagens goda järnkvalitet, ansåg mastfällarna.



Likt ett Eiffeltorn placerades masten 1937 på den udde i skärgården som låg längst ut i havet och hade landförbindelse. Ett sinnrikt system av järnprofiler, bultar och muttrar avslutades i en liten avsmalnad mastfot (i vänstra bildhörnet). 


Två stålkulor nere vid foten av masten. Kan det ha varit åskledare av nåt slag?


I den här trånga järnpelaren sägs det att skeppare Arne Sandström en gång klättrade upp för att byta lampor.



Östervikens förbjudna zon

Taggtråd och förbudsskyltar omgärdade området. Den här skylten hittade min pappa under kriget. Har varit placerad på vårt torrdass sedan dess. Han tyckte det var ett passande ställe, med tanke på texten om förbudet ”att inom området innehava sprängämnen”.


En halvtimme efter fällningen var Kjelle där med skuta och dykare för att påbörja bärgningen.


Ser du nåt?  Dykarna berättade för mig att sikten var förträffligt god nere på 10 meters djup, där masten låg.



Det krävdes två kraftiga kanonskott för att golva det 75-åriga järnskelettet. Och när hon väl föll, föll hon som en fura: rak i ryggen, utan brott, utan kollaps – bara spikrakt ner i plurret. Plasket var i klass med Mr Bonds dyk i senaste filmen.

Stockholms skärgårds högsta landmärke, den 80 meter höga radiomasten utanför Stavsnäs Vinterhamn, mitt emellan Nämdö- och Kanholmsfjärdarna, och som visat vägen för så många båtmänniskor, fick inte stå kvar.
Hon byggdes 1937 och var fram till 80-talet sändarmast för Stavsnäs Radio, sedermera Stockholm Radio. Anropssignalen var SDJ, en livsviktig länk i den svenska sjöfarten. Under kriget hade man bland annat kontakt med lejdbåtarna ute på Nordsjön.
Telia, eller Kungliga Telegrafstyrelsen som verket hette när masten byggdes, och som äger masten, tyckte inte den var värd att behålla. Den har inte använts sedan 1980-talet då radiotrafiken flyttades in till Stockholm, dessutom ansåg Telia att masten var rostig.
Så en snöhöljd januaridag, nästan på dagen 76 år efter dess resning, sprängde Telia av stagen till masten.
Ett rejält kanonskott dånade i snötjockan – men masten stod kvar, trots att vanten hängde slaka. Ännu ett skott behövdes för att fälla henne.
‑ H`en va en stark en, tyckte mastfällarna.


Reapris på Telias tomt

Den sedan urminnes tider obebodda udden på Hölöns norra spets har nu Telia sålt för en spottstyver, 2,4 miljoner. Udden lades inte ens ut till allmän försäljning.
Man kunde ju ha hoppats på att Telia kunde ha avsatt området till fågelskyddsområde (havsörnar och massvis med ejder gillar det orörda området) eller låtit det bli ett allmänt strövområde. Den här delen av skärgården är ju extremt hårt exploaterad och 2,4 miljoner i Telias budget är väl bara en droppe i deras redan ifrågasatta ekonomi.


Historisk plats

För det är ju inte vilken udde som helst.
Redan i skärgårdens äldsta seglingsbeskrivning, från 1200-talet, finns dessa farvatten nämnda. Och under 1300- och 1400-talet var det högtrafik runt udden. Stora flottor ledda av Albrecht av Mecklenburg, Kristian I, Kristian II var ständigt på jakt att via Vindö strömmar ta sig in till Stockholm och inta staden.

Och från Djurhamn, ett kryssben bort ‑ där Sveriges största örlogshamn från 1400-talet fram till 1630, låg ‑ drog Gustav Vasa, Karl IX och Gustav II Adolf runt udden på väg ut på Östersjön.
Och när lotsväsendet organiserades i slutet av 1600-talet blev området den största lotsstationen i Stockholm. Av Stockholms 68 lotsar år 1751, var 49 boende på Runmarö (några också på Södra Berghamn).


Nobelpristagaren och radiomasterna

Och som om inte detta var nog, har nobelpristagaren Tomas Tranströmer skrivit en så fin dikt om livet i dessa farvatten.

I inledningsdikten till Östersjöar, berättar han om sin morfar som var lots på Runmarö, snett emot radiomasterna. Tranströmer har sedan barndomen tillbringat somrarna på Runmarö.
”Det var före radiomasternas tid.
Morfar var nybliven lots.
---
När det var tjocka: halv fart, knappt ledsyn. Ur det osynliga kom udden med ett enda kliv och var alldeles intill.
Brölande signal varannan minut. Ögonen läste rätt in i det osynliga.
(Hade han labyrinten i huvudet?)
Minuterna gick.
Grund och kobbar memorerade som psalmverser.
Och den där känslan av ”just här är vi” som måste hållas kvar, som när man bär på ett bräddfullt kärl och ingenting får spillas.”


Faktaruta

Wikipedias text om Stavsnäs Radiomaster:
Den 14:e december 1914 öppnade 
Televerket tillsammans med Marinen den första radiostation i Stockholms närhet. Den låg i Vaxholm och hette Vaxholm radio/SAF. Den första januari 1937, flyttade den civila verksamheten till Stavsnäs, och bytte då namn till Stavsnäs radio med anropssignal SDJ. Sändarstationen låg på Hölö på Fågelbrolandet i Värmdö. Tjänsterna på Stavsnäs radio var då telegrafi på långvåg och gränsvågstelefoni. Året därpå påbörjades prov med VHF-trafik till Gotlandsbåtarna. Under krigsåren var trafiken mycket begränsad och skedde huvudsakligen med Gotlandsbåtarna och isbrytare, men även en del trafik på långvåg till lejdbåtar på Atlanten förekom.[1]
Som alla större kustradiostationer, så fungerade Stavsnäs radio/Stockholm Radio även som sjöräddningscentral från 1947 och fram till GMDSS införande, inom det geografiska täckningsområdet för sina VHF-kanaler.[1]
1953 anslöts stationen till telexnätet.
Den 1 januari 1960 bytte stationen namn till Stockholm Radio.
1963 installerades den första permanenta kanalen för VHF-telefoni. År 1973 övertogs sändar och mottagarstationerna på sydkusten från 
Malmö radio som samtidigt lades ner. På samma sätt övertogs även telefonitrafiken från Blekinge radio. Efter ombyggnad av stationen i början på 1970-talet fördes olika diskussioner om förändringar. Alltifrån nedläggning och överflyttning till Göteborg radio, till flyttande av stationen närmare Stockholm.
Flyttning av stationen till 
Årstadal genomfördes 1980 och i slutet av året övertog Stockholm Radio Televerkets flygtrafiktjänster från mottagarstationen i Enköping och sändarstationen i Karlsborg.
I samband med förberedelserna för införandet av säkerhetssystemet GMDSS 1999 minskade behovet av kustradiostationer och Stockholm Radio övertog trafiken från Härnösand radio den 31 mars 1993.[2] År 1994 flyttade Stockholm Radio till nya lokaler i Nacka Strand. Samma år den 1 december övertogs passning av kortvågstelefoni från Göteborg radio, och den 20 december 1994 även gränsvågstelefoni och långvågstelegrafi.[3] Stockholmradio blev därmed den enda kvarvarande civila svenska kustradiostationen.
Stockholmradio, som alltså tidigare varit en del av Televerket/Telia, köptes 1 maj 2003 av Viamaregruppen och är från sommaren 2010 ett varumärke under NMSS AB.
I samband med bildandet av NMSS (Nordic Maritime Services Stockholm AB) renodlades också verksamheten med fokus helt på sjöfart och båtliv.


I oktober 2010 flyttade Stockholmradio sin operativa verksamhet från Nacka till Viamares huvudkontor på Karlavägen i Stockholm.

måndag 31 december 2012

Vinterbilder 2012

På annandagen åkte en dotter tillbaka till Oslo där hon bott sen slutet av sommaren. Resterande 4/5 av familjen åkte ut till landet för att titta till det, och för att skotta. Det var mycket snö, mer än vi hade trott, och den var tung. Den stora altanen som är så mysig på sommaren kunde helt klart få vara lite mindre så här års. 
I en plusgrad och duggregn slet vi på i några timmar. Efteråt åkte vi hem till svärföräldrarna i Gustavsberg där vi somnade hela högen i soffan.

Vi kunde konstatera att vägskylten vid infarten till området har tippat omkull, att det inte ligger mycket is i viken och att radiomasterna står kvar.













måndag 24 december 2012


Jag vill önska er alla en riktigt 

God Jul och ett Gott Nytt År.

onsdag 7 november 2012

Var är alla barn i viken

...  och vad gör dom? Jag tror att det finns en hel del men inte alls lika många som på 60 och 70 talet. För vi var många och vi var i olika åldrar men det spelade ingen roll, vi lekte tillsammans i alla fall.

Från början var det väl mest jag och min kusin Rosemarie. Oftast i berget hemma på tomten när vi inte var nere i viken och badade. Så småningom blev vi fler och fler och till slut var vi riktigt många. Ulrika, Niklas, Robert, Gunilla, Leif, Ivar, Uffe, Helene, Charlotte, Hasse-Mario, Joel och lite småbrorsor som ibland fick vara med men ibland var lite för små.

På den tiden gick Österviksvägen inte rakt fram vid Selanders utan  i en kurva runt rosensnåret vid Fendrich och följde sen syrenhäcken vid Bengtssons. Då kunde man leka land och rike på planen framför Selanders. Det gjorde vi också utanför mina föräldrars hus. Där lekte vi burken också. Det är på samma ställen som midsommarfirandet varit tidigare, innan det flyttades ner till viken.

På familjen Brooks tomt lektes röd vita rosen och ibland var det kottkrig. Nere vid klipporna mot fjärden övergick det till sjögräskrig. Och vi badade, oj vad vi badade, både i viken och vid Nämdöfjärd.

Ibland metade vi, och mask grävde vi fram i alsnåren på vägen mot sterbhusbryggan utanför Kycklingtanten (i dag Olssons). Där var det riktigt snårigt och fuktig och vi var livrädda för att fästingarna skulle ramla ner i håret på oss från alarna, för då trodde man att det var där dom fanns. Och vi fick fisk, abborrar mest.

Hemma hos Helene och Charlotte lekte vi tjejer med klippdockor som vi ritat själva. Vi kunde hålla på i flera dagar och vi byggde upp miljöer i deras våningssängar som man inte behövde plocka undan förrän leken var klar. Min dotter Hanna fortsatte med klippdockorna som lever kvar i en skokartong hemma hos mamma och pappa.

När vi blev tonåringar kom jolleseglingen in i våra liv. Själv hade jag en optimistjolle och det hade även Ulrika, och Brooks. Ivar hade en Snipe (tror jag) Brooks, Rosemarie och Niklas hade en Flipper. Säkert fanns det någon mer segeljolle som jag inte minns. Båtarna drogs upp på stranden i viken.

Och vi gick till vinterhamn och köpte glass, vilka ungar gör det idag?






måndag 29 oktober 2012

Helgen 27-28 oktober

Den här helgen var jag ute på landet tillsammans med några vänner. Kunde inte valt en bättre helg, vilket fantastisk höstväder. Dock ganska kallt, 4 minus på söndagmorgonen. Nere vid fjärden där solen låg på var det helt underbart skönt. Fjärden låg verkligen blank som ett nybonat golv.







Kall morgon.




fredag 26 oktober 2012

Östervikens seglarskola


När jag var barn, tror att jag kan ha varit 8 år, startade Per och Mats Göthlin Östervikens seglarskola. Den första veckan var vi inte särskilt många barn. Av dom som var med bodde dom flesta i viken men det fanns en kille som kom utifrån minns jag. Vi hade det så himla roligt så vi (eller våra föräldrar) anmälde oss en vecka till direkt efter. Sommaren därpå hade seglarskolans rykte spridit sig och det var betydligt fler ungar.

Jag hade lite svårt för det där med babord och styrbord så jag satte fast ett klistermärke i form av en blomma på insidan av skrovet på det som var styrbord, tror jag, kan ha varit babord.

Det kan inte ha varit helt lätt för skepparen Arne Sandström när han kom in i viken med Mälarfors, när det kryllade av vimsiga barn som försökte komma någonvart i den snurrande vinden. Det har aldrig varit särskilt lätt att segla där inne för vinden kommer från alla håll. Desssutom låg det på den tiden en hel del båtar på svaj vid boj, så det var ganska trångt.

Jag minns ett tillfälle när det i stort sett inte blåste någonting och jag låg och guppade mitt i viken och Mälarfors kom in. Arne tutade på mig, vet inte om han gjorde det för att han tyckte att jag låg i vägen eller för att han ville hälsa eller rent av skoja med mig. Jag tyckte inte att det var ett dugg kul, föll ihop som en våt fläck på durken. Storgråtandes drev jag till slut in bland stenarna utanför Werners tomt. Blev hämtad av följebåt och lovade mig själv att aldrig någonsin segla mer, men det har jag ju faktiskt gjort.

Många år senare träffade jag i ett helt annat sammanhang en kille, en total främling för mig som sa "du och jag har gått på samma seglarskola när vi var barn, du hade en blomma på insidan av båten för att veta vad som var babord och styrbord". Det måste ha varit han som inte bodde i viken.

Så småningom blev viken för trång för verksamheten, vet inte om det kanske var Arne som tröttnade. Då flyttade seglarskolan till båtklubben innanför Vinterhamn.

tisdag 23 oktober 2012

Österviksregatta

Letade efter några gamla foton i en kartong i förrådet. Hittade inte det jag sökte men väl dessa från slutet av 60-talet eller kanske någon gång i början av 70. Stor optimistjollesegling arrangerad av bröderna Göthlin i viken. Båten med snurran är densamma som ligger där än idag.


Den röda optimisten med rött-vitt-blått segel är min. Den är i trä och byggdes i slutet av 50-talet av Tomas Rudevall då boende i det hus som idag bebos av familjen Hasselqvist. Pappa köpte den av honom när Per och Mats Göthlin startade seglarskola i viken. Den var då ganska otät så pappa fixade till den och den fick då den röda färgen, från början tror jag den var brun. Den finns fortfarande kvar men är i behov av lite renovering igen och ett nytt segel..


Här sitter min mamma Ulla Lindholm för garanterat första och enda gången i en optimistjolle.


Bilderna är tagna med en för den tiden så typiska instamatic-kameran. Kvaliteten är väl inte den bästa men bilderna väcker minnen.

måndag 24 september 2012

Decauvillevagn

Har nu fått veta att den lilla upp och ner vända vagnen i grusgropen mot fjärden heter Decauvillevagn. Dom användes förr för att transportera grus och sand på räls ner till stranden där  det lastades på båt. Idag finns det bara en kvar men jag minns att det fanns fler när jag var barn. Av dykare har jag fått höra att det ligger fler i vattnet utanför stranden.